Utdrag ur En spättas dagbok
23/1 Diversity Index Award Gala 2024
Känner mig välsignad när jag går till tågstation. Det har regnat hela dagen, men precis när jag låser ytterdörren upphör regnet, molntäcket spricker upp och en solstråle når mina ögon. Gud har stora planer för oss och välsignar dem som arbetar för det goda. Många kommer att bli välsignade i kväll. Inte bara jag.
I Malmö lyckas jag som vanligt gå ut ur centralstationen åt fel håll. Jag brukar aldrig riktigt hitta rätt ut därifrån. Jag hamnar på Anna Lindhs plats, men jag känner i alla fall igen mig när jag kommer upp, och vet sedan åt vilket håll jag ska. Målet är Rådhuset på Stortorget. Det blir bara en extra promenad. Jag passerar världens bästa skulptur, Non-violence (icke-våld), den knutna pistolen, skapad av Carl Fredrik Reuterswärd, en fredssymbol och ett passande tecken till kvällen.
Jag är nämligen bjuden att närvara på Diversity Index Award prisutdelning och gala 2024. Under kvällen kommer en vinnare bland tre finalister i varje kategori att vinna ett ärofyllt pris för sitt arbete hen har gjort under det gångna året.
Vid väggen en bit ifrån trappan till Rådhuset står två kvinnor, varav den ena har sjal. Jag vet inte än vare sig vem de är eller att jag ska möta dem igen senare under kvällen. Dörren till Rådhuset är låst. Precis när jag letar efter en ringklocka öppnas dörren och jag välkomnas av två leende kvinnor. Hos den ena i vacker röd sidenklänning får jag säga mitt namn och registrera min ankomst.
‒ Så det är du som heter Tartar i efternamn. Det är ett spännande namn.
Jag blir så tagen att jag knappt vet vad jag ska svara. Vågen av år av mobbning i skolan på grund av mitt efternamn sköljer plötsligt över mig. Men denna våg spolas för första gången bort av kvinnans varma leende och vackra ord. Det är första gången någon tycker att mitt efternamn är spännande. Jag har fått utstå så mycket spott och spe på grund av det, men i vuxen ålder bestämde jag mig ändå för att behålla mitt flicknamn när jag gifte mig och använda det som mitt författarnamn. Det är min personliga revansch mot mobbarna. Mitt hatade namn pryder nu fina, värdefulla läroböcker. Under kvällens gång kommer jag att få veta om många personer som arbetar mot mobbning. De ska ha all eloge för det. Jag önskar att det hade funnits någon för mig när jag var ung, så jag blir alltid tagen när jag hör berättelser om människor som jobbar för att mobbning ska utplånas.
En trappa ner finns garderoben där jag möter ännu en vänlig själ som tar emot mina ytterkläder. Jag önskar henne en trevlig kväll och får nu gå upp för trappan på den mörkröda, mjuka sammetsmattan. I trappan står en man och läser ett papper; jag vet inte heller ännu vem han är, men min vana trogen hälsar jag på honom med ett brett leende på läpparna. Jag känner mig verkligen hedrad att få vara gäst här i kväll.
Upp för trappan möter jag äntligen min första hjältinna. Verenice Bengtsson, som är den som skickade inbjudan till mig. Verenice har varit min elev, och att jag säger att hon är en av mina hjältinnor beror på att jag har en lärartröja på vilken det står följande budskap:
Vissa måste vänta hela sina liv på att möta sina hjältar.
Jag utbildar mina.
Detta budskap tänker jag på under varje lektion. Det är så trevligt att få möta Verenice igen. Nu är hon medlem i styrelsen för Diversity Index Award som är ett mångfaldspris som har delats ut sedan 2012. Arbetet med priset drivs av en ideell förening som lyfter fram förebilder och bra exempel genom att uppmärksamma personer, företag eller organisationer som jobbar för att stärka mångfald, acceptans och rättvisa. Priset är politiskt och religiöst obundet.
Det finns åtta kategorier, varav sju har en koppling till de sju diskrimineringsgrunderna som omfattas av lagens diskrimineringsförbud: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning och ålder. Den sista kategorin kallas årets förebild.
Nu får jag ett glas bubbel och hänvisas till stora salen där jag hittar kartan över sittningen för att hitta bordet där jag kommer att sitta. Jag kom ganska tidigt och bordet jag ska sitta vid är fortfarande tomt. Jag ställer mig där, betraktar den pampiga salen med de otroligt stora kristallkronorna, de imponerande stuckaturerna, målningarna och snirklarna i taket.
När jag står där inväntande starten till kvällens event får jag till min stora förvåning möta ännu en av mina hjältinnor. Katarina K som jag undervisade i svenska för 5 år sedan. Vi omfamnar varandra och jag blir genuint glad av att se henne eftersom hennes kurs förpassades till online träffar under de månader kursen pågick i början av pandemin. Det känns som en evighet sedan.
Hon traskar vidare till sitt eget bord och det dröjer inte många minuter förrän de två kvinnorna som stod utanför rådhuset när jag kom närmar sig mitt bord. De ska också sitta vid bordet. De kommer tillsammans med en man och presenterar sig; det är Carina Brink från Svenska kyrkan, Jonida från moskén på Islamic Center och Fredrik från Malmö ortodoxa synagoga (jag uppfattar tyvärr aldrig deras efternamn). Tillsammans har de ett projekt som kallas ”Abrahams tält”, som går ut på att erbjuda skolklasser en heldags bussutflykt till synagogan, moskén på Islamic Center samt en kyrka. Syftet är att visa eleverna de tre abrahamitiska religionernas heliga rum och samtidigt diskutera bland annat levnadsregler, ritualer och värderingar. Jag blir väldigt rörd och hedrad av att få höra om projektet, för det är något som jag har drömt om länge. Att kristna, judar och muslimer ska kunna leva i fred med varandra. Det är en överraskning och en ära att få träffa dem, och överraskningen kommer under kvällen att bli ännu större.
Deras projekt rör mig verkligen. För i den värld vi lever där allt fler rasistiska och människofientliga röster hörs är det så viktigt att barn får lära känna varandra och får kunskap om varandras olikheter och trosuppfattningar. Jag drömmer om en värld där alla människor får ha vilken tro de vill, men där vi alla älskar varandra. Det är inte bara ett kristet budskap, utan det är en allmänmänsklig fråga. I våra hjärtan har vi förmågan att känna kärlek och en främling är bara en vän som du inte har lärt känna än; vi måste lära barnen detta. Det gör de i projektet Abrahams tält och det ska de ha all eloge för.
Vid vårt bord ställer sig en äldre kvinna några stolar bort. Jag frågar henne om hon ska sitta med oss i kväll. När hon svarar jakande på frågan, bjuder jag henne att komma och sätta sig bredvid mig. Hon, precis som jag, kom ensam hit i kväll. Gerd, heter hon och är en fantastiskt trevlig kvinna, som för några år sedan förlorade sin livskamrat men som ändå väljer att se det positiva i livet. Hon tycker också att man får tillbaka det man ger.
‒ Livet är ett eko, vad du sänder ut, får du tillbaka, säger jag till henne. Mitt favoritbudskap och ledord.
Till vårt bord sätter sig också Jesper Bornlinder Thiborg från Malmö ideella, men vi behöver avbryta vårt samtal då kvällen inleds av Carina Nilsson, kommunfullmäktiges ordförande för Malmö stad som kommer upp på scenen, – allt som sägs på scenen simultantolkas av teckenspråkstolkar så att alla i salen kan ta del av allt. Därefter kommer Yacir Persson Chelbat upp. Han är ordförande och grundaren till Diversity Index Award som han startade 2012. Det var han som jag mötte i trappan när jag kom. Han ger publiken en presentation av medlemmarna i styrelsen innan vi blir bjudna på en fantastisk buffé, väl organiserad och med utsökt mat.
Maten låter sig väl smaka och snart är det dags för prisutdelningen. Den otroligt trevliga Farah Abadi kommer upp på scen; hennes uppdrag är att vara kvällens moderator. Hon kallar upp på estraden personer som ska få berätta om de tre finalisterna i varje kategori samt öppna ett gyllene kuvert och läsa upp motiveringen till varje vinnare.
Jag har ingen möjlighet att lägga namnen på alla finalister på minnet, som alla med sitt viktiga arbete bidrar till ett bättre Sverige, och vilka är i mitt, och i många andras, tycke också värdiga vinnare. Allt arbete som bidrar till en bättre värld är i min mening något att hyllas för.
Första kategorin att tilldelas pris är Etnisk tillhörighet; vinnaren heter Karin Heri som är Sverigechef på Tent Partnership for Refugees, som hjälper personer med flyktingbakgrund att komma in på den svenska arbetsmarknaden.
Därefter för kategorin Funktionsnedsättning tilldelas priset Anders Andrae för sitt inspirerande arbete med Willut, vilket har bidragit till att tusentals personer med olika funktionsvariationer runt om i landet mår bättre, är mer självständiga och delaktiga i mötet med naturen.
Till kategorin Kön går priset till Ownershift som genom sitt påverkansarbete på nationell nivå arbetar för ekonomisk jämställdhet.
Vinnaren till nästa kategori, Könsöverskridande identitet eller uttryck är Ann-Christine Ruuth, som prisas för sitt fantastiska engagemang att skapa lika möjligheter för transpersoner och deras anhöriga. Jag själv läste boken som hennes dotter skrev, Min pappa Ann-Christine, och såg filmen Min pappa Marianne som är baserad på boken. Ett viktigt ämne som behöver lyftas, så att vi kan leva i ett samhälle där ingen ska behöva komma ut, utan för att låna hennes ord, ”vi ska få vara oss själva”.
Efter den sist nämnda rörande prisutdelningen, är det paus. Vi får kaffe eller te, serverat i vackra vita koppar med gyllene bård, och en liten kaka inramad i mörk choklad som bara smälter i munnen.
Än så länge är jag fortfarande ovetande om vad som snart ska ske, men när pausen är slut och Farah Abadi återtar mikrofonen är det dags för priset i kategorin Religion eller annan trosuppfattning att delas ut. En av de tre finalisterna är ingen annan än halva mitt bordssällskap, deltagarna i Abrahams tält. Carina berättar att deras nominering var en stor överraskning för dem när den kom, och överraskningen blir nu ännu större när de ser namnet på sitt projekt projiceras på duken på scenen, och de förstår att de är en av de tre finalisterna.
I mitt innersta tänker jag att Gud välsignar dem som arbetar för Honom och som för Hans budskap till världen: Älska varandra. De tre finalisterna i den kategorin är alla värda priset, men de som kallas till scenen är nu inga andra än mina bordskamrater; jag blir innerligt glad och sänder en tacksägelsebön till Gud, vars planer är outgrundliga, men som alltid står oss bi när vi behöver hjälp.
Kvällen går vidare och nästa vinnare att prisas i kategorin Sexuell läggning är Emil Qvarnström som prisas för sitt engagemang, sin positiva påverkan och sitt långsiktiga arbete, där han visar att det går att vara aktiv medlem i ett religionsförbund och samtidigt identifiera sig som HBTQI+.
Näst sista kategorin att utse en vinnare från är kategorin Ålder. Gustavo Nazar får ta emot priset för sitt arbete med att lyfta barnkonventionen och ”Ge rasismen rött kort”.
Slutligen kommer vi till kategorin Årets förebild vars pris tilldelas den unga poeten Faysa Idle som själv drabbats av våld men som med sitt mod och sin kreativitet ger röst åt de bortglömda mammor, kvinnor och flickor som fastnat i våldets klor.
Galan avslutas och det är nu dags för mingel. Innan jag går hem, kommer jag en sista gång att bjudas på en rolig överraskning.
Vinnarna kallas till fotografering och vi gäster får gå runt och mingla eller gå hem. Det sistnämnda har jag inte lust att göra ännu, men jag vet inte än vem jag ska prata med. Mina värdiga vinnare till bordssällskap hälsar jag hejdå; jag reser mig för att lämna bordet och upptäcker bakom mig ett bekant ansikte som är upptaget i ett livligt samtal med en annan person. Men. Jag kan inte komma ihåg vem hon är. Jag tror att jag känner henne men är inte riktigt säker. Jag passar på att gå ner till toaletten och funderar på om jag ska våga fråga.
Var har jag träffat henne? Eller? Har jag verkligen träffat henne? Hon är kanske någon som jag har sett på tv? Vilket program skulle det då vara? Jag är bara förvirrad och kan inte komma ihåg vem de bekanta anletsdragen tillhör. Jag bestämmer mig dock för att gå tillbaka till salen, och om hon är kvar, då ska jag fråga.
Hon är kvar. Fortfarande upptagen att prata. En kvinna i hennes sällskap ser mig och undrar om jag kanske vill prata med någon av dem. Jag är tacksam för inbjudan då jag inte vågade avbryta.
‒ Jo, jag vill gärna byta ett par ord med henne, svarar jag.
Kvinnan med de bekanta ansiktsdragen vänder sig mot mig och ler. Jag känner mig så dum, men jag säger det ändå.
‒ Förlåt, men jag känner igen dig. Har vi träffats tidigare?
‒ Jag känner igen dig också, vad heter du?
‒ Cécile, svarar jag. Vad heter du?
I sorlet kan jag inte riktigt uppfatta hennes namn och jag tror inte att hon hörde mig riktigt heller. Jag räcker henne ett av mina visitkort jag har i plånboken. Hon tar det, ser på mitt namn och utropar:
‒ Cécile! Du har varit min lärare!
‒ Åh! Ja, just det! Lisa! Nämen! Så roligt! Jag som trodde att du var en tv-stjärna. Du får går runt och skriva autografer! Nu förstår jag varför jag trodde jag kände igen dig från ett tv-program, skrattar jag vidare.
Så roligt livet kan vara ibland. Att jag trodde att jag hade sett henne på tv beror på att vi aldrig tidigare har träffats fysiskt, utan bara setts online. Jag har faktiskt bara sett henne på en skärm. Vi får oss ett riktigt gott skratt.
Jag ber kvällens fotograf om en tjänst så att jag kan förevigas med mina hjältinnor. Mellan Verenice och Lisa, tillsammans med deras väninna Noelia förevigas vi framför en annan lila skärm på vilken det överst står ”Diversity Index Award” i gyllene bokstäver, och därunder står namnen på alla sponsorer. En som inte syns på fotografiet, men som jag bär med mig i tankarna är min fina elev, Noemí som gav mig i present den stickade tröjan jag bär i kväll.
Klädkoden till dagens gala var att komma klädd så att man skulle känna sig både fin och bekväm. Jag tog på mig det finaste plagget jag har. Den av Noemí handstickade vita koftan med dekorativa inslag i regnbågens färger. Gud är med mig överallt.
Det har varit en underbar kväll. På väg ut möter jag ytterligare tre trevliga människor, två av dem är från Lundapride och den tredje från Läkare i världen; båda organisationerna var också nominerade samt finalister i kategorierna Sexuell läggning respektive Etnicitet i kväll. Jag ber dem om en bild och låter dem posera utanför Rådhusets svarta port som nu har stängts bakom oss. De får vara kvällens sista hjältar jag möter. Ljuset från kvällens event får vi bära med oss vidare ut i världen. För evigt tacksam över alla insatser som görs runtom i landet för att stärka inkludering, jämlikhet och rättvisa tar jag tåget hem med hjärtat fyllt av glädje och kärlek.
💞
Länkar:
Vinnare – Diversity Index Award
Finalisterna till 2024 års Diversity Index Award är klara! – Diversity Index Award
Alla mina bilder från kvällens event hittar du här:
23/1 2025 DIA-gala | Flickr
Vill du få ett mejl när jag publicerar utdrag ur min bokserie En spättas dagbok? Då kan du registrera din e-postadress i den här mejllistan för att prenumerera på mitt nyhetsbrev. Jag använder den här mejllistan endast för att dela speciellt utvalda utdrag exklusivt till mina prenumeranter, samt för att meddela när utdrag blir publicerade i olika sammanhang.
➡️ Prenumerera på Utdrag ur En spättas dagbok
Hjärtligt välkommen att prenumerera på mitt nyhetsbrev. Vi hörs!
Med varma hälsningar, 🥰
Cécile
