Let your smile change the world, but never let the world change your smile.
Det är ett motto jag lärde mig för över 15 år sedan och jag lever efter det än idag.
När jag går mina ”plockenader” på morgonen (plockenad = en promenad då jag plockar skräp) möter jag ofta människor som är på väg någonstans. Föräldrar med sina barn till förskola eller skola. Vuxna som är på väg till sitt jobb eller vart de nu är på väg. Och det är alltid intressant hur de tittar på mig, när jag går raskt med mina skräppåsar i handen.
Jag ler alltid och försöker möta deras blick. När jag har fått ögonkontakt, utropar jag ”God morgon” glatt. Då brukar jag få ett leende tillbaka.
Men det händer tyvärr ofta att jag ser någon som jag är på väg mot, och jag ser att den personen också har sett mig, men när vi har kommit tillräckligt nära att vi kan säga hej till varandra, sänker personen blicken eller tittar medvetet åt ett annat håll.
Idag var det en kvinna, som så fort hon närmade sig mig såg jag hur hon drog ner blicken slog upp sin mobil hon hade i handen och började pilla på den, för att undvika att möta min blick. Jag tittade på henne, såg att hon hade hörlurar i öronen, och trots att jag tittade på henne såg hon inte en enda gång åt mitt håll.
Knappt någon minut senare mötte jag en ung man gående med keps på huvudet. Jag ser att han ser mig, men när vi kommer i höjd med varandra sänker han ner huvudet så att hans ögon täcks av kepsen. Jag ser också att han har vita hörlurar i öronen.
Men det bekommer mig inte att de inte vill hälsa. För bara ett par minuter tidigare hade jag mött en före detta elev som glatt vinkade och hälsade på mig när hon cyklade förbi.
Så dagens sensmoral: Låt ditt leende förändra världen, men låt inte världen förändra ditt leende. Jag tänker inte låta världen förändra mitt leende, utan jag förändrar världen med mitt leende varje dag jag är ute och går, för varje plastbit jag plockar upp från marken är en plastbit mindre i havet. Så naturen ler tillbaka mot mig. 🌍
Tillsammans för en bättre värld! 🌍💚