Utdrag ur En spättas dagbok
15/3 Morgonpromenad
Vad väljer du att se? Vad väljer du att höra?
Det ligger en bullermatta över Åkarp. Det är fortfarande mörkt. Mannen går mot mig. Jag ser att han ser mig. Men när han närmar sig tittar han medvetet rakt framför sig för att undvika ögonkontakt.
– God morgon, hälsar jag glatt.
– Hej.
Torrt, platt hej. Men kanske med en liten uns förvåning. Varför hälsar hon? Hon stör mig.
Eller?
Jag vet inte vad mannen tänker. Vi utbyter inget mer än en flyktig blick. Vi stannar inte. Jag går vidare och ler.
Koltrasten sjunger. Den sitter på exakt samma tak som häromdagen. Jag går och lyssnar. Fokuserar på dess vackra melodi. En annan koltrast svarar. Deras sånger följer mig på min promenad.
Dammen vid stationen ligger spegelblankt. Fåglarna kvittrar. Deras kvitter överröstas delvis av kråkornas kraxande.
Långsamt gryr dagen. Och allt blir ljusare.
Jag springer ner för trapporna vid stationen. Går till andra änden av perrongen och springer upp för trapporna. I Åkarp har järnvägsspåren sänkts och tåget går genom en tunnel. Fyra spår. En bro över järnvägen där bilarna kan köra. Jag förundras över vad vi människor tillsammans kan skapa för varandra och med varandra.
En kvinna på väg till stationen ser mig.
– God morgon, hälsar jag henne glatt också.
– God morgon! svarar hon med ett leende.
Idag är jag ovanligt pigg trots att klockan inte har passerat sexsnåret. Gick hemifrån för snart en halvtimme sedan. Det finns inget härligare sätt att börja dagen på. En morgonpromenad. Men att jag är uppe så tidigt är ett experiment. Det är mental träning och det är för att vänja min kropp.
Om två veckor ska vi gå över till sommartid. Igen. Jag har aldrig tyckt om det. Det förstör min dygnsrytm. Varje år. Jag ska inte skriva att jag hatar det. För jag hatar inget. Att hata är dessutom en negativ känsla och i mitt hjärta vill jag inte bereda plats för sådana känslor. Så jag hatar inte. Men jag tycker inte om det. Jag mår inte bra av sommartid. Därför bestämde jag mig för en dryg vecka sedan att föregå sommartiden. Så jag har redan ställt om. Jag går upp kvart över fem på morgonen, en timme tidigare än jag brukar, och går min halvtimmes promenad mellan halv sex och sex. Jag har varit riktigt trött varenda morgon denna vecka, men idag vaknar jag utvilad och stiger upp direkt när väckarklockan ringer och nu får jag härlig promenad i fågelkvitter och i gryningen.
På väg hem kan jag inte undvika att återigen se de slaktade buskarna. Helt urskillningslöst har all vegetation längs cykelbanan halshuggits. Av vackra askar som var över 5 meter höga finns nu bara kvar gapande stubbar. Precis utanför huset där jag bor växte en härlig björnbärsbuske och en fläder, som var en fröjd för insekter och små fåglar, och för oss som kunde äta av de mogna bären. Inget av det finns kvar. Allt är utjämnat med marken. Det högg i mitt hjärta när jag såg det förra veckan. Buskar med små knoppar som redan började slå ut hade slaktats.
Men vad väljer jag att se? Vad väljer jag att höra? Vad väljer jag att tänka? Jag väljer att lyssna på fåglarnas sång. Jag väljer att tänka att buskarna växer igen. För jag vet att vi inte klarar oss utan naturen, men naturen klarar sig utan oss.
Jag väljer att se människorna som medvetet försöker fly min blick. Jag väljer att hälsa även om de inte hade tänkt säga hej.
Jag väljer livet.
Vad väljer du idag?
Med varma hälsningar,
Cécile
PS: Sugen på att läsa mer?
📖 Här hittar du alla mina texter som hittills har publicerats i Bumsen.
En spättas dagbok (utdrag) – Cécile TJ AB (ceciletj.se)
🏍️ Besök också gärna min Patreon-sida, där hittar du fler utdrag ur min bokserie.
Följ mig gärna också på min Youtube-kanal. Jag har en spellista med videoklipp som jag filmar när vi är ute på olika aktiviteter.
En spättas dagbok – videoklipp (Spellista)
